johannapausini

Vi träffades liksom på chans, på nåt sätt ramla vi in i varann
och tänk att något jag alltid trott, skulle vara så svårt va så lätt

vi träffades liksom på chans, två katter i skydd ifrån regnet nånstans
och aldrig har kärlek drabbat mig så, och jag vet
jag är hopplöst svår ibland

men aldrig aldrig att jag, tänker låta något ont
hända dig jag håller dig hårt, tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag, kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig, jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd